Att komma till ro...

Ibland kan man få känslan av att något inte är rätt. Man får en känsla i magen som säger att "nej, nu är det dags att sätta sig ner och ta en funderare". Sådana tillfällen är bra men kan också vara väldigt jobbiga. Och svåra! Att gripa fatt i den känslan som gör att man inte mår topp är verkligen inte lätt alla gånger. För även om man tror att man till slut har lyckats förstå vad det är som gör att man inte mår bra så är det så att skenet bedrar. Problemet ligger djupare rotat än det man lyckats skrapa fram på ytan. Så hur vet man när man verkligen har lyckats gå till botten med vad det egentligen är man känner? Jag skulle tro att det visar sig lite som en "aha-upplevelse". När man väl pekar på exakt rätt punkt vet man, för det är egentligen så självklart. Men det är svårt att se och känna klart när det ligger bråte i vägen.


Något som jag tror att var man bör göra är att sätta sig ner i lugn och ro och känna igenom kroppen. Det är lättare sagt än gjort men jag tror ändå att det skulle vara otroligt nyttigt. Känner man inte något är det oftast något som är knas, för man känner alltid NÅGOT. Glädje, ilska, lycka, kärlek, besvikelse, listan kan göras lång på känslor. Det svåra är att hitta tiden, tillfället och "lusten" att sätta sig ner.


Jag gissar att det finns en mängd olika sätt att ta hand om sig själv på. Jag tycker det är väldigt intressant och undrar hur just du gör för att komma till ro? Lämna ett litet avtryck och berätta!


Kommentarer
Postat av: Klara

Det där med att komma till ro är ibland svårare än man tror. Själv har jag börjat simma så smått, vilket jag tycker gör mig ganska harmonisk. Vattnet sköljer igenom sinnet i samma takt som man simmar framåt.

Ska bli jätteroligt att träffa er i morgon!

Stor kram!

2009-03-19 @ 22:33:46
Postat av: Fredrika

Va skönt det lät att simma! Känns verkligen som rogivande. Kram!

2009-03-20 @ 14:23:51
URL: http://fredrikakrusberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0