An Open Mind

Jag har en arbetskamrat. Jo det är sant. Eller ja, jag har flera arbetskamrater men jag har en, som har en dotter som heter Zoe. Denna Zoe är en tjej som förgyller många av mina dagar. Jag har aldrig träffat henne, men när hennes far berättar om alla de charmiga tokigheter denna donna hittar på blir jag varm i hjärtat. Och jag är bara tvungen att berätta vidare om några av hennes påhitt.

Zoe sitter och äter vid matbordet och i familjen har de kommit överrens om att man inte får gråta vid matbordet. (Anledningen är att det inte ska bli jobbiga situationer där man vill ha något och skriker och gråter för att få det) Zoe frågar sin pappa:
- Pappa, får man gråta vi matbordet?
- Nej Zoe, det får man inte, svarar pappa.
Då diskussionen tidigare varit uppe på tapeten fnular Zoe en stund och frågar sedan:
- Men om man är ensam, får man gråta vid matbordet då?
Vad svarar man på detta?
- Ja, det får man, svarar pappa.
Jag får genast en hemsk syn framför mig där lilla Zoe sitter alldeles ensam och gråter i sin ensamhet. Men kan inte låta bli att le lite då hon verkligen tänkt till. Nästa gång hon är ledsen kan hon gå och sätta sig vid matbordet, själv.

Zoe´s pappa har satt på sig en jacka.
- Vart kommer den ifrån, frågar Zoe.
- Den köpte jag 1993, svarar pappa.
- Var jag med då, blir följfrågan från Zoe.
- Nej, det var du inte, svarar pappa.
Nu kommer den kommentar som jag väl kan förstå...
- Varför fick inte jag var med?
Självklart undrar denna donna varför inte hon fick vad med! Vad orättvist!

Zoe har precis fått en lillasyster. Mamma och pappa har ännu inte kommit på vad hon ska heta och frågar Zoe vad hon tycker att hennes syster ska heta. Zoe klurar och säger sedan:
- Jag tycler att hon ska heta Herr Nilsson.
Ja men självklart! Herr Nilsson som är så söt! Problemet är när de träffar på vänner och Zoe helt seriöst presenterar hennes syster som Herr Nilsson.
- Jasså, ska hon heta Herr Nilsson?
- Nej, så är det inte. Det är Zoe som tycker det. *fliiin*
Nu har mamma och pappa kommit på ett namn men Zoe är fortfarande inte överrens med dem.

Ett smart sätt att få fram vad man menar är att vara tydlig. Zoe är tydlig. Hon har börjar prata i en-ords-meningar:
- Pappa. Jag. Vill. Ha. En. Mackaaaa.
eller
- Varför. Är. Det. Såååå.
En väldigt enerverande (för pappa) men tydlig konversation får man på detta sätt.

Alla sådana här vardagssituationer får mig att le. Jag tycker verkligen om den lilla donnan trotts att jag aldrig har träffat henne. Men hon ger mig i alla fall ett gott skratt ibland.

Ikväll ska jag vara barnvakt åt två grabbar. Mina kusinbarn. Det är två små charmtroll som tror sig veta hur man gör för att få det man vill. Sist jag skulle barnvakta dem sa de till sin mamma innan jag kom:
- Jag ska säga till Fredrika hur länge vi får vara uppe.
- Ja va bra, det kan du säga när hon kommer, säger mamma.
- Jag ska säga det när du har gått.
När jag kommit på plats och deras mamma sedan gått kommer tiden för läggning på tal.
- Vet du när vi ska gå och lägga oss?
- Ja, ni brukar gå och lägga er vid 20.00, säger jag väl medveten om tiden.
- Mamma sa att vi fick vara uppe till 20.15 idag.
- Jahaja, säger jag.
Jag inser ju här att de två charmtrollen försöker vara smarta men sååå lättlurad är jag inte. Jag körde min taktik och fick dem isäng till och med innan 20.00. Det roliga är att de inite drar i när de väl ska försöka få vara uppe längre utan nöjer sig med 15 minuter längre än vanligt.

Jag tycker verkligen om barn, deras fria tänk och kluriga frågor.

Tjing!