An Open Mind

Jag börjar se ljuset... eller är det mörkret... i slutet av tunneln.
Om en månad blir jag utLASad från SVT. Punkt. 
Behöver ett nytt jobb. Punkt.

Jag har aldrig tidigare varit arbetslös. Hur är det att vara arbetslös? Jag kan tänka mig, har en nära vän som vandrat i dessa spår alldeles nyligen, hur det kan vara. Inte bra, inte roligt. Men hur kommer det bli för mig? Hur kommer det att kännas. Hur kommer det att vara. Hur kommer det att bli. Kommer jag att stå och baka bullar hela dagarna och äta upp mig tills jag inte kommer utanför dörren? Kommer jag att slita mitt hår tills det är tomt på skalpen? Tappa tänderna av allt socker jag kommer pilla i mig på dagarna? Kommer jag falla in i husmorssysslorna med strykning (jag stryker typ alldrig!!!), matlagning, symaskinen och surdegsbaket? (Inte alls klyschigt... och dessutom tycker jag att det kan låta en aning trevligt, delar av det iaf... och kanske inte jämt...)

Det finns också en annan sida av det hela. Kommer jag få chansen att andas? Kommer jag att kunna söka jobb i lugn och ro? Kommer jag ha maten ståendes på bordet när min nyblivna man kommer hem. Kommer jag ha möjligheten att förverkliga projekt jag länge drömt om?

Hur kommer det bli? Är jag verkligen en som kan gå hemma utan jobb utan att bli tossig? Jag är tveksam, väldigt tveksam. Jag har alltid sagt att jag inte kommer vilja gå arbetslös. Då tar jag ett "vanligt" butiksjobb eller så (för mig är det "vanligt" butiksjobb efter som jag arbetat inom handel innan jag bytte riktning). Bara för att få slantarna att rulla in om inte annat. Mr T, som jag numera kommer att börja kalla min man här på bloggen, är inte ett dugg orolig. Han säger tryggt att det kommer att ordna sig. Och jag tänker tro honom. Det kommer att ordna sig.