An Open Mind

Ibland är det som att man själv inte vet vad som händer. Man liksom bara rullar på och sen helt plötsligt så sås det ett litet frö i sinnet som börjar rulla och som lavinartat blir till ett stort klot som man inte kan stoppa. Man vill helst inte stoppa det heller men man är rädd för hur det hela kommer att sluta. Kommer det bli ett brak, kommer den att studsa eller kanske till och med landa mjukt - som mot en madrass. Det finns liksom inte en möjlighet till att se så långt att man kan vara förberedd på slutresultatet. Det är lite små jobbigt, men också ganska spännande och framför allt vill man ju inte att det ska sluta med ett brak. Med tårar.