An Open Mind

Den här helgen var en jobb-helg. Upp på morgonen och kolla jobbet på kvällen. Inte sååå jobbigt men mentalt jobbigt. Kan inte slappna av riktigt då jag vet att jag ska upp en tid och inte får missa att gå upp då. Inte för att jag brukar det men när man vet att det är extra viktigt blir man mer nojig. Hur som gick det bra. Lördagen blev en riktig gråtfest för min del. Det hela började med att Mr T gick till jobbet på förmiddagen. Jag satte mig och tittade på en dokumentär. Ja den jag länkade till tidigare. Tårarna rann av känslor för den fina lejonungen som blev stor och fick komma till friheten. N är Mr T kom innanför dörren var han tvungen att fråga om det hade hänt något. Nej sa jag snyftandes och visade honom en kort snutt. På kvällen tittade vi på en komedi följt av en film som heter "Hachiko". En film jag tyckte var riktigt bra men herre min vad jag grät. Det bara forsade, ville inte upphöra. Det var nästan så jag inte klarade av att se slutet men jag pressade mig själv. Filmen är baserad på verklighet och då tycker jag alltid att det väger tyngre. Mr T klappade mig på huvudet i sympati för mig, inte för filmen. Vi gick och la oss och jag grät en skvätt vidare med tankarna på livet... heavy shit...

Igår var ingen gråtfest mer än att när vi skulle berätta om filmen för Mr T:s mamma blev jag åter tårögd. Det tar aldrig slut minsann.

Jga bakade "Kärleksmums" igår som jag tog med till mina arbetskollegor som sommarpresent idag. Verkar ha blivit uppskattat. Till middag blev det hemlagad pizza, gott gott. Nu börjar ännu en vecka. Måtte jag få ett positivt besked!