An Open Mind

Idags ska jag på en intervju. Det är inte jag som intervjuar utan blir intervjuad. Och det är inte en intervju till en tidning, det är en arbetsintervju. Håller tummarna för att det kommer att gå bra. Skulle vara så roligt och skönt att veta vart man landar efter det jobbet jag har nu. Jaja, vi får se vad som händer.

Satt igår och funderade över hur olika människor verkligen är. Hur vissa människor liksom suger ur en all energi och hur jag inte har någon lust att låta dem göra det. Varför engagerar jag mig i dessa människor. Jag är för snäll. Tror jag. Kanske också för nyfiken på människor för att låta bli. Ändå så blir jag så matt när de inte kan prata om annat än sig själva. Inte ens kan ställa en fråga om den man pratar med. Helt ointresserade, bara intresserade av att mala på om sitt. Det kan ju aldrig bli något nytt om man bara hör sig själv rapa samma gamla grejer om och om igen, varje dag. Jag kan prata om mig själv, men kan till och med känna mig lite skyldig om jag inte ställer en motfråga eller frågar något annat om den jag har en diskussion med. Blir liksom pinsamt att bara prata om mig själv hela tiden. Som att man skulle vara så nedrans mycket viktigare än den andre. Ha så mycket mer att berätta. Så är inte fallet dock. Alla har ju massor av saker och berätta, frågan är bara hur mycket man vräker omkring sig. Hur mycket vet dessa människor egentligen om dem de har omkring sig när de aldrig frågar och när de frågar - lyssnar måttligt intresserat. Det är sorgligt. Bristen på intresse.