An Open Mind

Snart är sista dagen på Bolibompa förbi. Bara ett par timmar kvar innan jag stänger av datorn för sista gången och går hem. Självklart är det tråkigt att mista de bra arbetskamrater man har men eftersom jag vet att jag har något nytt framför mig som börjar redan imorgon känns det faktiskt mest roligt. Imorgon börjar jag mitt jobb på TV3. Det känns spännande och roligt men också lite läskigt. Läskigt för att det är nya människor som man hoppas ska vara trevliga och lätta att vara kring. Arbetsuppgifterna oroar jag mig inte så mycket för. Det är ungefär samma som jag gjort men ändå nytt. Toppen!

Tänk att jag suttit på Bolibomparedaktionen i 2 år redan. Hur kunde det gå så snabbt?! För det har det verkligen gjort. tänkte när jag började att möjligheten för mig finns att få stanna i 2 år, men det vet man ju inte hur det blir med det. Så fick jag förlängt, förlängt och förlängt. Nu är det 2 år sen jag började.

Ett avslut - en början.

Idag skiner solen. Den skiner och skiner och gör en alldeles varm inombords. Det är en fin höstdag.
Ikväll ska vi till Anna och fira 25-år och inflyttning. Hurra för henne. Innan dess ska vi försöka hinna med ett besök till Mr T:s ena kusinbarn som fyller år.
Men innan dess hoppas jag orka pallra mig ut på en promenad i det fantastiska vädret.

Igår var första "besöket" på mitt nya jobb. Jag skulle bli introducerad lite snabbt då hon jag ska ta över ifrån slutar redan nu på fredag och jag börjar först nästa fredag. Så efter mitt nuvarande jobb bar det av till det kommande jobbet. Trevligt att träffa på de jag kommer jobba med, dock var såklart inte alla där. Vi satt til 19.30 tiden och det är mycket att ta in. Det blir en rivstart nästa vecka. Yihaa!

Ridå...

I love Blue Man Group! Så fantastiska. Tack Karin och Lelle för en fantastisk upplevelse! Så mycket som jag skratta när allt pappret föll ner över oss har jag inte skrattat... sen bröllopet iaf ;) Vilken födelsedagspresent!
Vilka genier! Jag älskar när publiken får vara med i föreställningen och så var det absolut här. Gå och se den folks! Efter den spektakulära showen åkte vi vidare och åt middag på Chabba thai. Jättemysigt!

Tack för en lovely kväll!

Så nu är det klart. Om två veckor börjar jag på TV3.se som redaktör. Ska bli jättespännande! Så slönt också att veta vad som händer närmaste framtiden. Det stod alltså mellan två jobb igår 11.15 TV3 och ett inredningsföretag. Jag var taggad på båda men det lutade över till TV3 tillslut. Så om ni undrar vem 17 det är som har hand om TV#.se hemsida, well, thats me! =)

Just nu är det jobb som gäller för mig. Vad ska jag ha för jobb om ett par veckor. Jag går på intervjuer och undrar över hur framtiden kommer att se ut... Tycker att det är knepigt.

Idag kommer min mans en akusin på besök till jobbet. De ska få se Bolibompastudion medans jag ännu jobbar kvar. Bra att passa på. Det är inte långt kvar nu nämligen, två veckor i runda slängar. Det blir i alla fall trevligt med besök.

Igår hade vi möte med vår BRF:s orförande om vårat badrum. Vi får se vad de leder till men vi hoppas på att få all den hjälp vi kan få. Blir nog till att lägga en peng på det iaf. Det räcker.

dä ä mycket nu...

Jag är så rastlöss så det finns inte. Det bara kliar i alla kroppsdelar. Tror att den friska luften och det kroppsliga arbetet i helgen har satt sina spår. Vill bara ha mer. Svårt när man har ett arbete där man sitter på rumpan framför en dator... What to do, what to do...
Idag ska jag efter jobbet gå med en arbetskollega och käka på Vapiano. Gött gött. Hoppas på att kroppen orkar sitta stilla så länge att jag är trevlig under måltiden. Risken finns att jag inte kan sitta still.

Känner verkligen att jag menalt håller på att avsluta det jobb jag har nu. Så är det väl alltid på slutet av en anställning när man vet att man inte ska vara kvar. Man känner ingen direkt lust att starta igång något nytt eftersom man knappt hinner starta upp det innan man slutat och man lämnar över sina arbetsuppgifter på de nya som kommit för att ta över. Till slut sitter man där med nästan inget att göra för att de måste göra uppgifterna, hur ska de annars kunna göra de när jag inte är kvar... Det är tråkigt. Jag behöver något att bita i. Något att göra. Något ordentligt. Hoppas på att få kliva på något nytt snart, snart, snart!

Helgen var jättemysig. Lördagen la vi golv i stugans hall och kök, det blev jättefint! På söndagen gav vi oss ut i skogen och plockade trattisar innan vi åkte hemmåt. Vi hittade faktiskt en hel del, mycket smått fortfarande dock. Men de hade växt till sig lite grand iaf. Så igår kväll satt vi framför TV:n och rensade allt. Phu! Man ska inte tro att det bara är att plocka. Känner mig rätt nöjd för i år faktiskt...

Så igår var jag på intervjun, får se hur det går.

Nu är klockan 07.54 och jag ska inte börja förrän vid 11 idag. Kvällsjobb. Men kan inte sova längre. Kan bero på att min man klev upp vid 7. Har svårt att somna upp när någon är uppe och stökar runt. Är alldeles för nyfiken.

Så nu ska jag försöka fördriva tiden med annat...

Spännande...

Idags ska jag på en intervju. Det är inte jag som intervjuar utan blir intervjuad. Och det är inte en intervju till en tidning, det är en arbetsintervju. Håller tummarna för att det kommer att gå bra. Skulle vara så roligt och skönt att veta vart man landar efter det jobbet jag har nu. Jaja, vi får se vad som händer.

Satt igår och funderade över hur olika människor verkligen är. Hur vissa människor liksom suger ur en all energi och hur jag inte har någon lust att låta dem göra det. Varför engagerar jag mig i dessa människor. Jag är för snäll. Tror jag. Kanske också för nyfiken på människor för att låta bli. Ändå så blir jag så matt när de inte kan prata om annat än sig själva. Inte ens kan ställa en fråga om den man pratar med. Helt ointresserade, bara intresserade av att mala på om sitt. Det kan ju aldrig bli något nytt om man bara hör sig själv rapa samma gamla grejer om och om igen, varje dag. Jag kan prata om mig själv, men kan till och med känna mig lite skyldig om jag inte ställer en motfråga eller frågar något annat om den jag har en diskussion med. Blir liksom pinsamt att bara prata om mig själv hela tiden. Som att man skulle vara så nedrans mycket viktigare än den andre. Ha så mycket mer att berätta. Så är inte fallet dock. Alla har ju massor av saker och berätta, frågan är bara hur mycket man vräker omkring sig. Hur mycket vet dessa människor egentligen om dem de har omkring sig när de aldrig frågar och när de frågar - lyssnar måttligt intresserat. Det är sorgligt. Bristen på intresse.

I´m walking in new shoes and i like it. Som vanligt har jag fått lite skavsår, men det kommer jag nästan aldrig ifrån.



Kommer nog funka bra i höstrusket men också i vintertid med en socka kanske.

Igår åkte vi en tripp till till IKEA. Jag hade i princip bestämt mig för att jag ville köpa garderobsdörrar (skjutdörrar) nu. Men när vi väl kom dit igen så kändes de inte lika bra, så det blev inget denna gång heller. Vi får bo utan dörrar ett tag till.

Nu är det tre veckor kvar av arbete på Bolibompa för min del. Tre veckor kvar tills jag står framför en ny utmaning. Hur den ser ut återstår att se. Men jag är positiv! Idag vandrar jag iaf in my new shoes...

I fredags hade jag och mannen bjudit in till casinokväll. Vi hade bestämt oss för Thai-inspirerat efter vår lovely honeymoon så vi slog på stort med vårrullar som förrätt och Phad thai till varmrätt. Efterrätten var en klassiker med vaniljglass (och en otippad sockerkaksbit till) med ett chokladkex köpt i Thailand. Jag tyckte det blev riktigt lyckat och det verkade faktiskt som att de andra gillade det! Efter lite god mat kikade vi lite på film från vår elefanttur i Thailand och på fotografier både från Thailand men också från bröllopet (bilder från fotografen vi anlitade). Sen körde vi igång. Jag vill påstå att jag inte är speciellt bra på poker. Faktiskt! Men jag och mannen drog hem vinsterna. Tror att det var mer tur än skicklighet... Men eftersom jag har ett bra pokerface vet man inte ;) Kvällen avslutades efter 12-slaget då våra spelmedlemmar rullade hemåt, men sååå roligt vi hade! Måste göra om det igen!

Idag, in till stan och försöka skaffa nya skor.





Förrätten förbereds



Före Mary kom och var med!




Förrätt färdig!




Man vet inte alltid vad det håller på med...




In med potten




Fram med markerna




























Pokertime


































Jag och Jersey, en av mina älsklingar!


























Food och gott sällskap är bästa kombon!


























Tre happy girls, me and my gals!


































Mary gossa med Jersey. Hon har ju en egen (lite mindre) där hemma nu, Maki!

































Me so happy yes

























Vill påstå att min man är lite mystisk ibland...


























Marys making love to the... inte kameran nej utan pokermarken




Mary blandar sina kort väl...




Hong försöker syna sig själv... eller något liknande...




Mary i sitt esse!



Vi bjöd på en del överraskningar...




Hong verkade gilla det!




Det var det tydligen fler som gjorde...




Som sagt... fler...




Skål go vänner!


























Happy family!

Jag har fått en möjlighet genom något som bara inte händer, vanligtvis. Vunnit lotteriet kan man säga. Jag har nu hamnat på SVT:s företrädeslista. Vissa kallar det även för att jag är "inLASad". Det är som sagt något som egentligen inte händer. Alltså, sannorligheten för att det ska hända är inte så stor. Men nu är det så i alla fall. Och det hände mig. Jag har inte riktigt förstått det än. Det ger mig iaf möjligheten att jobba vidare på SVT om jag blir erbjuden ett jobb där. Om jag inte hade hamnat på den där fina förturslistan hade jag den sista september inte fått vara kvar på SVT. Jag hade fått vänta i 3 år innan jag fick komma tillbaka. Förutsättningarna har förrändrats. Till min fördel. Men såklart finns det regler kring detta också. Regler som jag ska försöka förstå mig på. En helt ny värld. LAS-världen.

Tack!

Metro. Tidningen jag ganska frekvent läser på väg till jobbet. På bussen, på tunnelbanan eller på promenaden. Jag har en vän som jobbar på Metro. Ganska trevlig tidning det där. Förutom just idag.

Min kära man och jag tar alltid två Metro. En åt oss själva och en till vår andra hälft. Den delar vi med oss av i rulltrappan ner till tunnelbanan. Vi väntar med att läsa den tills vi skilljs åt vid Fridhemsplan. Då tar i alla fall jag upp den och börjar frenetiskt bläddra för att hinna läsa igenom den innan jag kliver av. Idag var en sådan dag. Jag byter vid T-centralen till röd linje för att åka mot Ropsten. Står där och läser min tidning på perrongen och tåget rullar in. Jga kliver på och åker iväg. Första stoppet är alltid Östermalmstorg. Andra stoppet är Karlaplan. Brukar vara. Den här dagen sa de Stadion. Jag tänker först, nu är det fel på högtalarsystemen igen (brukar faktiskt kunna vara det ibland...) men jag bestämmer mig för att för säkerhetsskull kika ut på perrongen för att se vad det står. Stadion. Å nej! Jag kliver av, det enda rätta. Kan inte fortsätta åt fel hål.. Tänker att det faktiskt inte kan vara såå långt att gå och det är en väldigt fin morgon, blå himmel och sol. Jag går. Jag åker upp i rulltrappan till Valhallavägen. Börjar gå mot mitt jobb. Går väldigt länge. Känner inte riktigt igen mig. Jag går i en kvart. Känner inte igen mig. Ser en rondell som ligger helt fel enligt mina mått mätt. Jag har gått åt fel håll!!! Inser att jag är väldigt långt borta från mitt jobb och tänker, shit det är bara att knata tillbaka. Hinner dock se att 4:ans buss står på hållplatsen väldigt nära (den går hela vägen till mitt jobb). Springer ihopp om att han ska vänta, vilket de inte alltid gör. Men faktiskt denna gång väntar den! Så glad! Jag hinner nätt och jämt, men jag hinner.

Dålig start? Nej bara lite småjobbig...

Ikväll var vi hos Maki. Underbara lilla Maki. Svart. Liten. Söt. Bilden säger allt. Jag har självklart gått med på att bli gudmor.