An Open Mind

Ikväll var vi hos Maki. Underbara lilla Maki. Svart. Liten. Söt. Bilden säger allt. Jag har självklart gått med på att bli gudmor.

Jag börjar se ljuset... eller är det mörkret... i slutet av tunneln.
Om en månad blir jag utLASad från SVT. Punkt. 
Behöver ett nytt jobb. Punkt.

Jag har aldrig tidigare varit arbetslös. Hur är det att vara arbetslös? Jag kan tänka mig, har en nära vän som vandrat i dessa spår alldeles nyligen, hur det kan vara. Inte bra, inte roligt. Men hur kommer det bli för mig? Hur kommer det att kännas. Hur kommer det att vara. Hur kommer det att bli. Kommer jag att stå och baka bullar hela dagarna och äta upp mig tills jag inte kommer utanför dörren? Kommer jag att slita mitt hår tills det är tomt på skalpen? Tappa tänderna av allt socker jag kommer pilla i mig på dagarna? Kommer jag falla in i husmorssysslorna med strykning (jag stryker typ alldrig!!!), matlagning, symaskinen och surdegsbaket? (Inte alls klyschigt... och dessutom tycker jag att det kan låta en aning trevligt, delar av det iaf... och kanske inte jämt...)

Det finns också en annan sida av det hela. Kommer jag få chansen att andas? Kommer jag att kunna söka jobb i lugn och ro? Kommer jag ha maten ståendes på bordet när min nyblivna man kommer hem. Kommer jag ha möjligheten att förverkliga projekt jag länge drömt om?

Hur kommer det bli? Är jag verkligen en som kan gå hemma utan jobb utan att bli tossig? Jag är tveksam, väldigt tveksam. Jag har alltid sagt att jag inte kommer vilja gå arbetslös. Då tar jag ett "vanligt" butiksjobb eller så (för mig är det "vanligt" butiksjobb efter som jag arbetat inom handel innan jag bytte riktning). Bara för att få slantarna att rulla in om inte annat. Mr T, som jag numera kommer att börja kalla min man här på bloggen, är inte ett dugg orolig. Han säger tryggt att det kommer att ordna sig. Och jag tänker tro honom. Det kommer att ordna sig.

Sitter här och tänker att "va mycket enklare det vore om jag kunde ladda upp bilder på bloggen med min lilla Iphone". Men sådant är inte fallet. Det är riktigt knepigt. Måste ta fotografiet med kamera (som jag inte går omkring med), dra fotografiet från kameran till datorn, ladda upp fotografiet på bloggen och publicera. Istället för att ta fotot med mobilen, lägga upp det med mobilen och publicera. Snälla fixa!

Ibland är det som att man själv inte vet vad som händer. Man liksom bara rullar på och sen helt plötsligt så sås det ett litet frö i sinnet som börjar rulla och som lavinartat blir till ett stort klot som man inte kan stoppa. Man vill helst inte stoppa det heller men man är rädd för hur det hela kommer att sluta. Kommer det bli ett brak, kommer den att studsa eller kanske till och med landa mjukt - som mot en madrass. Det finns liksom inte en möjlighet till att se så långt att man kan vara förberedd på slutresultatet. Det är lite små jobbigt, men också ganska spännande och framför allt vill man ju inte att det ska sluta med ett brak. Med tårar.

Första arbetsveckan. Nya medarbetare. Resultat = stressiga tider. Därav min dåliga uppdatering på bloggen. Har jobbat hela dagar och kvällar tre dagar i rad nu. Börjar bli lite sleten. Imorgon blir det en tur till landet och en sväng för att fira Em på lördag. Hoppas på bra väder och gärna en bit sömn. Vore gott. Snark.

Tiden går så fort men oj vad gott vi har haft det! Bröllopsresan var så mysig. Att bara få vara vi två och rå om varandra. Bättre kan man inte ha det! I torsdags kväll landade vi på svensk mark igen. Faktiskt skönt att komma hem också. I lördags fyllde jag år och det firade vi med fika med min bror och hans tjej och sen var vi bjudna till morbror Lennart med familj på födelsedagsmiddag. Jättemysigt! Och Karin är så duktig på att göra sin veggo-lasagne! Mums!

Idag började jag jobbet igen. Lite sleten efter resan. Därav lite kort inlägg. Hoppas på att kunna bjuda på någon bild här på bloggen från bröllopsresan och även från självaste bröllopet. Går liksom fortfarande omkring i en liten vadderad bubbla med kärlek. Hoppas kunna sväva i denna ett tag till innan jag bestämmer mig för att landa den.